Ett storartat misslyckande

Bild: Astrid Kaneberg
Text: Unn Gustafsson

Nordamerika har varit hemvist åt generationer av lyckosökare som velat leva utopin. Priset har ofta visat sig vara högt. Unn Gustafsson återvänder till en bortglömd finsk koloni i Kalifornien och hittar konturerna till den amerikanska drömmen i det utopiska samhällets teori och praktik.
En berättelse om behovet av att se livet i vitögat och fantasins bärkraft.

“The Finns are realistic in their utopias. At the turn of the century they did not establish their attempts in Tahiti or Shangry La but in the back yards of North and South America. Only the goals were set high.”

Det här fantastiskt lakoniska påståendet gjorde en forskare vid namn Teuvo Peltoniemi när han presenterade ett paper om finska kolonier i Nordamerika på något som kallades ”FinnForum” i mitten av åttiotalet. Peltoniemi påpekar att Nordamerika förmodligen fått härbärgera mer utopiska iscensättningar än något annat hörn av världen: finnarna kom, svenskarna kom, norrmännen likaså. Uthungrade utvandrare med lysande ögon, knotiga knän och brinnande hopp om ett bättre liv. Olika religiösa grupper kom, kväkare och kvacksalvare. ”The land of milk and honey” lockade inte bara drivna individer som ville ta del av tillväxtboomen men även kollektiv: Grupper som sökte efter utrymme att realisera sina föreställningar om ett bättre liv på.

Den finska kolonin i Redwood Valley var ett av dessa försök. Den grundades av finnar som ursprungligen slagit sig ned i Montana. År 1912 gick de samman och köpte farmen i närheten av Ukiah, i Kalifornien. Sju familjer delade på 1453 acres of land och lite boskap. Kolonin utvidgades efterhand när andra finnar, från Nevada och Oregon, anslöt sig. Kooperativet härbärgerade sammanlagt 33 familjer under loppet av sin livstid, men de var aldrig fler än 20 som levde tillsammans samtidigt.

Redwood Valley var ett arbetarkollektiv och i oktober 1913 grundade man gemensamt The Finnish Colony Inc. Det sammanlagda kapitalet uppgick till 12000 US dollar, som delades upp i andelar om tio dollar. Man valde ledare, fem stycken, som avlöste varandra. Ursprungligen levde familjerna i samma byggnad och delade ett storkök med varandra, men när den brann upp efter ett par år byggde man flera hus. Alla fick samma lön, en dollar om dagen, för arbetet på farmen. Peltoniemi, som en slags eftertida krönikör, konstaterar att lönen ”senare kom att orsaka bråk”. Vad det verkligen innebar kan vi bara fantisera om.

Finnarnas jordbruk led av näringsfattig jord och brist på vatten. Man anlade sina sädesfält i skogen, som man gjort hemmavid. Till att börja med försökte de odla humle men efter att priset drastiskt sjunkit var de tvungna att tänka om. Men päronträden de försökte med drabbades av olika sjukdomar och alfalfa, likväl som majs, gav inte heller önskat resultat. Finnarna i Redwood Valley tillverkade eget vin, men någon lönsamhet kunde det knappast tillföra kooperativet: druvor behöver mycket tillsyn och ännu mer vatten. Ett tag födde de upp hästar, men i takt med automobilens segertåg på de amerikanska vägarna (för att inte tala om medvetandet) verkade det mer och mer idiotiskt.

Den enda inkomstkällan som tycks ha varit lukrativ utgjordes av turisterna. Precis som idag, när länderna i världsordningens periferi griper efter de halmstrån som främlingars reslust, matlust och sexlust utgör. Kolonin i Redwood Valley gjorde sig känd som picknickställe för andra finnar på den amerikanska västkusten. Sommargästerna och de som kom över en helg behandlades väl av kollektivet, som visste vad de hade i utbyte. Det hemgjorda vinet flödade och man uppförde små teaterstycken på gården till huvudbyggnaden eller i skolsalen för att underhålla de ditresta. Någon riktigt genomtänkt agrarturism à la Toscana år 2008 bedrev den finska kolonin däremot inte. Efter tio år gick kooperativet fortfarande back och 1922 beslöt en absolut majoritet bland deltagarna att dela upp The Finnish Colony Inc. i separata gårdar. De sju familjer som motsatte sig splittringen gick samman och skuldsatte sig för att kunna fortsätta kollektivt. Tio år senare satte United California Bank punkt för denna rest av utopin. The Great Depression var då långt framskriden och ingen av de finska bönderna förmådde betala tillbaka sina lån.

För den eftertid som läser om The Finnish Colony Inc. tycks livet i utvandrarkolonin ha varit en Golghatavandring: bränder ödelade deras hus, skördar slog fel och de som uthärdade drabbade tjugotalets finansiella depression utan pardon. Intrycket lättas knappast upp av deras uppenbara envishet. Hundra år senare finns inte mycket som tyder på att finnar en gång levt sina liv i Redwood Valley, skriver Peltoniemi. Och tillägger att sekten People’s Temple flyttade dit i mitten av sextiotalet. Ledaren Jim Jones lyckades skaffa sig anhängare även i dalen. Senare styrde sekten kosan mot Guyana där de begick kollektivt självmord 1978. Så var det med den utopin.

Det var Thomas More som ”uppfann” ordet utopi med sin berömda skildring av ett fiktivt folks samhällsskick, skriven på latin. Titeln ”Utopia”, härlett via grekiskan, kan översättas till ”ingenstans”. Visste More när han publicerade sin bok på1500-talet att den ideala staten inte existerar, eller åtminstone att den inte låter sig konstrueras ur en teoretisk idé? Eller försökte han helt enkelt undkomma censur och dödshot i dåtidens England, vars statsskick och sociala tillstånd han dristade sig till att kritisera? Ordets inneboende ironi är hursom uppenbar. Den finska kolonins strävanden, deras futtiga invandrarfattigdom (som är misstänkt likt den nutida), hur de efterträddes i den kaliforniska dalen av en sedermera världsberömd ”självmordssekt”, återspeglar utopins gäckande icke-varande.

Därför är det extra intressant att notera att Peltoniemi inte drar en ironisk slutsats. Tvärtom: han lägger emfas vid utopin som samvete och ögonöppnare.

“The utopian settlements widen the thinking and understanding of human being. They point out many issues which we now consider as natural and universal but which really can be changed” konstaterar Peltoniemi. I den tolkningen finns ingen ironi. Utopin är den tankekonstruktion, eller i fallet med utvandrarenklaverna, den iscensättning som får oss att inse att vi har makten att förändra. Det finns inget att ta för givet. Om vi har en bättre idé om hur vi kan leva våra liv så kan vi även förändra dem. Han delar moralisk utgångspunkt med filosofen George Kateb som skrev att utopiska communities, som Kibbutzerna eller utvandrarenklaverna, fungerar som samhälleligt samvete.

Det finns de som hävdar att ”utopin” är typisk för västerlandets självbild och medvetande. Utopin, detta gäckande spöke, som drivit Plato, Campanella, Morus, Bacon och så vidare att skissera på statssystem som skulle fungera som garant för medborgarnas, oftast att utläsa som de vita männens, möjligheter att leva ett gott liv. En av de saker som brukar reta upp intellektuella på vänsterkanten är när förment pålästa meningsmotståndare hävdar att Marxismens idéarv är dem alltför ”utopiskt”. Marx själv tuggade textuell fradga över den utopiska socialismen, som enligt honom saknade verklighetsförankring. Kritiker av utopibegreppet finner man alltså längs med hela den kända politiska skalan – liksom förespråkare. Kristendomens företrädare brottas med det utopiska draget hos den paradisiska föreställningen, som kan ställas mittemot kravet på konfrontation med det mänskliga varat.

”Fantasy is what people want. But reality is what they need” sa hip hop-artisten Lauryn Hill i den berömda spelning för MTV där hon inför en andtagen publik och ackompagnerad enbart av sin egen stämma och gitarr gjorde upp med amerikansk show biz, sig själv – och Gud. Något liknande tänkte förmodligen de finnar i Redwood Valley som 1922 kastade in handduken och sa att det räcker nu, vi orkar inte upprätthålla det kollektiva välmåendet längre – vi mår ju inte ens bra. Nödvändigheten av att se livet i vitögat – det uppfattar nog många, inte bara intellektuella giganter, som förutsättningen för förändring. Vi måste inse hur illa det är ställt för att få eld i baken och börja förbättra, för att formulera det grovt.

Men, och det är en minst lika gäckande aspekt av utopin, man kan också plädera för visionen som en drivkraft i sig självt. Om vi inte förmår föreställa oss vilken typ av samhälle eller värld vi vill leva i, hur ska vi då någonsin kunna ta oss närmare densamma? Det är svaret på denna retoriska fråga som får Peltoniemi att resa i de finska utvandrarnas fotspår. Femtiotalet år senare anländer han till Redwood Valley och konstaterar i en lakonisk rapport vidden av deras tröstlösa kamp med både vädrets och kapitalets gudomar. Men han ser samtidigt någonting storartat i deras misslyckande.

En skeptiker skulle säga att Peltioniemi helt sonika tolkar om ett stycke verklighet som han haft förmånen att slippa genomleva. Men innan man hackar sönder Peltoniemis ansats med den skarpa, socialkritiska blicken som förvisso behövs, är det värt att notera att vi tack vare honom vet ganska mycket om finnarna i Redwood Valley kring det förra sekelskiftet. Om inte Peltoniemi hade satt en viss tilltro till utopins inneboende kraft, så hade han förmodligen aldrig brytt sig om att forska kring vad hans dåtida landsmän drömde om och hur de kämpade för att realisera det.

Nyfikenhet kan inte överbrygga intellektuell naivitet. Det finns något som på svenska kallas för skygglappar. Men jag är inte helt säker på att vi kan förpassa utopin som vardande enbart detta. Förändring kräver å ena sidan att vi fastställer att nuläget på ett eller annat sätt inte är önskvärt. Steg två är att formulera vad vi önskar oss istället.